En god vän till mig sa en gång att när jag möts av motstånd eller sorgliga saker, ska jag sätta på musik och skriva. För tydligen är det så jag fungerar så jag testar. Mitt i min klump skriver jag för att se om jag kan krossa den från insidan så att jag äntligen kan få andas. 

Får jag vara ledsen? Du var inte nära mig på samma sätt som andra. 

Borde jag ha sagt något? Men skulle det ha hjälpt någon av oss? Mig kanske. 

Du gav mig ett liv jag inte trodde att jag ville ha. Det kanske är långsökt men så känns det för mig. 

Du öppnade en dörr jag hade spikat igen. 

Du knuffade ut mig ur mitt fyrkantiga, dömande hus och jag möttes av en glänsande värld. Även den var dömande, men det fanns små färgfläckar överallt som gav mitt liv en ny mening. 

Du var som en virvelvind, och de människor som inte klarade det, som var rädda att det var en tornado, de byggde väggar, murar och vägrade komma ut. 

Men de som kände igen vinden av förändring byggde segel och åkte med dig för att finna nya landskap. 

Det är dem som saknar dig nu, det är dem som kommer minnas dig hela deras liv. 

Du förändrade mitt liv, gav mig en värld som jag inte ens visste om att jag alltid velat ha och behövde. 

Tack för det. Vila nu i frid. Vi tar över rodret för dig nu. Vila i frid. 

Jag bor i ett hus.

Huset ligger vid en kulle. 

På andra sidan kullen finns hela världen.

Ibland försöker jag gå upp för kullen, men den är för brant så jag ger upp. 

Går hem igen. 

Försöker kanske imorgon, om det är fint väder. 

Nej det regnade idag, nej jag försökte  igår, nej jag hinner inte nu. 

Kullen blir aldrig större, men jag blir mindre. 

För varje dag jag inte försöker blir det svårare.

En dag kom en gäst på besök, han tog min hand och sa:

Idag ska vi bestiga kullen tillsammans. 

Vi höll i varandra och tillslut nådde vi toppen. 

Alla dagar hade jag fantiserat om toppens utsikt, men allt jag såg var fler hus och fler kullar. 

Vad hade jag bestigit kullen för?

Jag vill gå hem. 

Men handen som höll min ville inte släppa taget. 

"Vi klarar det, tillsammans."

Så vi började vandra nerför kullen och mot nästa uppförsbacke. 

Varje nerv skrek nej. 

Det är inte rätt, stå emot!

Och åh så jag försökte. 

Så mycket att hjärtat skrumpnade ihop och världens färger blev suddiga. 

Jag försökte så mycket att allt kändes fel, världen vändes upp och ner. 

Sedan log du mot mig och sträckte fram en hand mot mig. 

Det är fel, men det känns rätt.

Jag får inte, men jag måste. 

Utan dig kan jag inte andas.

Du är rätt.

Du är min andra halva och om det är fel, då måste jag också vara det. 

Om det ger mig lycka kan det inte vara fel. 

Orkar inte mer nu

Ge mig bara ett svar

Kan inte andas, måste le

Kyss mig, håll om mig så att jag inte faller i bitar

Det trycker, kväver, sticker, hugger, skär och vrålar.

Så högt

Vrålar

Högt

Hör inget annat

Säg att det är jag

Säg att jag är först

Vill inte vara på andra plats igen.

Orkar inte mer nu 

Ge mig bara ett svar

Var god så kommer goda saker hända dig.

Var ond så kommer onda saker hända dig. 

Karma

Rättvisa

Den gyllende regeln. 

Vad hände med dem?

Gäller de inte i en värld som tror men inte agerar utifrån dessa begrepp?

Är de endast ett påhitt av människor som behöver något fast att hålla dem på marken medan allt de vill är att sväva iväg?

Är det endast något någon som blivit felad intalar sig själv innan de somnar på kvällen?

Bara en saga föräldrar viskar i sina barns öron på nätterna?

Rättvisa är en myt. 

Karma är ett påhitt.

Den gyllende regeln gäller bara de som inte har råd att kasta bort den. 

Hjärtat slår lite hårdare.

Leendet är lite bredare.

Händerna är lite skakiga.

Skrattet kommer lite lättare.

Varje komplimang befriar en flock fjärilar.

Håller andan, vågar jag?

Tar ett steg närmare, nej jag vågar inte.

Inte än.

Kanske senare.

Vi får se.

Det kommer fler chanser. 

Inte än. 

Marken skakar under mina fötter.

Benen ger vika. 

Jag faller på knä inför den makt jag aldrig kan uppnå.

Toppen är upphöjd över molnen, över oss dödliga. 

En darrande hand erbjuder jag den som vill ta den.

En kyla likt ingen annan möter mig och min hand dras tillbaka.

Är detta världen?

Är detta platsen jag så länge velat se?

Jag vägrar tro på det, men ändå ger mina ben vika för vikten. 

Mina händer fortsätter att darra. 

Vi stirrar rakt fram, bryr oss inte om det runt omkring. 

Kryp, kravla, stanna inte. 

Nå slutmålet. Vad nu det är.

Så på sistone har pressen på mig själv att prestera stigit. Jag måste få höga resultat, måste vara bättre än de andra och jag måste lyckas. 

Varför?

För att jag vill det? För att min omgivning vill det? 

Jag har ingen aning. Varför vill vi lyckas i livet? Vad räknas som ett lyckat liv? Det är olika för alla. 

Medan den rike ser ner på den fattige för att han har mindre pengar, ser de populära ner på dem utan vänner. Är det kärlek, pengar, framgång eller vänner som mäter ett lyckat liv? Eller är det endast prestationer?